Min blogg har flyttat

till http://www.neostoric.com/malinowska/

Lite rassel och lite pling

Jag har länge dragit mig för att skriva det här, men nu är det oundvikligt.

Herregud vad jag blir irriterad på “snälla” bilister. Jag är en cyklist, inte långsam i hjärnan. Jag kan trafikreglerna.

Okej, jag stannar inte vid varje stoppskylt, vilket skulle innebära att jag måste kliva av cykeln, men jag saktar in och ser mig för ordentligt. Här har man stoppskyltar istället för högerregeln och de används nästan som väjningsplikt.

Idag var jag 20 meter från en korsning med stoppskyltar från alla håll. Det stod redan en bil till vänster och en bil bakom den höll på att sakta in. Det var alltså fritt fram för bil nummer ett att köra i ungefär 3 sekunder innan jag nådde fram. Och när jag kommer fram så är det ju självklart att jag stannar helt, eftersom jag har stoppskylt och de andra var där långt före mig. Så när jag har klivit av cykeln och väntar och undrar varför kärringen i bilen inte kör så börjar hon vinka åt mig att jag ska köra. Är det ett skämt eller? Ska jag på allvar klättra upp på cykeln igen och trögstarta och inte vara över korsningen förräns typ 10 sekunder senare? De skulle båda två lätt ha kunnat passera den där korsningen innan jag ens nådde fram till den.

Har folk ingen avståndsbedöming? Vad gör de i trafiken då?
“Åh herregud är det en cyklist jag skådar borta vid horisonten? Bäst jag står still så jag inte kör över den”

Jag veeeeet, folk försöker vara snälla. Men det blir så himla mycket enklare om man håller sig till trafikreglerna. Visst, man kan sakta in och kolla lite extra för det kan ju va nån som skiter i dem eller inte kan dem.

Ännu mer irriterande är det när de som stannar och försöker släppa över mig inte ens har en stoppskylt. Nej, det är jag som har stopp och stannar snällt. Och så stannar de där och vinkar och undrar vad fan jag inte cyklar vidare för. Och jag undrar om de kanske har kört vilse och ska fråga mig om nåt…

Och det mest skrattretande är att när jag försöker korsa en gata på ett övergångsställe är det inte en sate som stannar. De glor gärna. Glor med öppna munnar… “undrar varför hon står där”.

Då och då är det någon som stannar och oftast den allra sista bilen i en lång karavan. Varför stannar den? I det fallet hade det ju varit mycket enklare om den hade svichat med gänget framför. Har jag väntat i 240 sekunder kan jag vänta i 242.

Ibland kan det hända att någon faktiskt följer regeln och stannar även fast de ligger i täten av kravanen, men då brukar bilarna i filen bredvid susa förbi som galningar, eller till och med bilen bakom blir irriterad och kör om. Den ser bara baken på bilen framför, och inte de stora “härgårman”skyltarna och inte de gula strecken på gatan.

Och då när jag stannar framför den första bilen och kikar fram försiktigt för att inte bli nermanglad av dårarna i den andra filen, så får jag elaka blickar och tut från den första bilen. Har de ingen backspegel?

Ja livet är inte lätt. Nu ska jag ut och jogga och se om jag kommer hem med livet i behåll.

Elaka Malin

Jag e glad att jag snart inte längre jobbar på det här stället. Jag pallar inte va på samma plats för länge verkar det som.

Imorgon kommer chefen från det andra stället “vi” ska flytta till för att prata med var och en. Antagligen säga vilka som får komma med eller inte. Min bitchsida har tagit över och jag hoppas hon vill att jag flyttar med bara så jag kan ditcha dem sen när jag drar till Sverige. Fast bara för det kommer hon säkert komma med ett ursäktande om att det inte finns någon plats för mig.

I normala fall skulle jag va snäll, men hon ska minsann få tillbaks av sin egen medicin.

Gänget och jag

Vad det är skönt att komma hem på fredagskvällen och glo på en rulle och dricka te!

Jag såg “This is England” och tyckte den var väldigt bra. Den handlar om en liten kille som blir skinhead. Jag gillar att filmen verkligen visar att inte alla skinheads är rasister som många faktiskt tror att de är. Några i filmen är rasister och det handlar mest om en tvist mellan de som är och de som inte är emot invandrare.

Och jag gillar att hans mamma inte blev totalt galen när han började klä sig och raka skallen. Filmen är inget Hollywooddrama, utan känns mer som att man bara har filmat verkligheten. Som en dokumentär utan att vara en dokumentär. Ja, hur förklarar man det?

Så nu sitter jag här och filosoferar på det här med att vilja va accepterad och ha vänner.
Det är ju på nåt sätt som det är med vad som helst. Man e tonåring och vill känna att man passar in någonstans. Man hamnar i ett gäng och det känns som om man måste va och tycka som alla andra. Man tror att man tycker som alla andra. Spelar ingen roll vad det handlar om egentligen. Scouterna, sport, kyrkor, musik, klädstil, eller vad sjutton som helst. Man är en i en grupp, en i gänget. Vi klär oss såhär och vi tycker såhär och vi pratar såhär.

På gott och ont.

Det jag inte tycker om med såna här grupper är att efter ett tag verkar det som om man inte får tänka själv.
Jag älskar att vara ute i naturen, segla och laga mat över öppen eld. Scouterna var perfekt. Men jag förstod inte varför man måste han en uniform på sig och varför patrullerna skulle tävla mot varann. Och varför man inte var accepterad om man tyckte det var kul att hänga på ungdomsgårn de andra kvällarna. Och på ungdomsgårn var man en tönt om man sa att man gick på scouterna.

Det var man även om man sa att man red. Fast i stallet var jag inte accepterad heller för jag var inte galen i bara hästar. Och jag var inte skötare på någon häst.

Jag har aldrig riktigt fallit för det där med att vilja tillhöra en grupp. Jag har inte alltid vågat säga vad jag har tyckt, men åtminstone inte låtsas tycka något jag inte tyckt. Fast jag trodde nog att jag var lite ball när jag hängde med de tuffa killarna i Bredäng. Fast jag var egentligen ännu ballare när jag slutade va med dem när jag insåg att de var lite väl tuffa. (knivar, järnrör och våldtäkter).

Hur började jag umgås med dem? Min kompis Helle hade en kille i Bredäng och jag kände en tjej där. Var lite trött på våra “egna” killar och tjejer i Mälarhöjden. En kille, låt oss kalla honom J, var dessutom söt och jag blev lite småkär.

Det visade sig att J och K var ärkefiender, där K var min brorsas bästa vän. Jag visste ju att han var ovän med nån i Bredäng, men inte att det var just J. Det visade sig att alla de nya kompisarna jag skaffade där var just de killar som min brorsa och hans kompisar hatade. Just då tyckte jag att min bror var en idiot och lyssnade inte när han sa att jag inte skulle umgås med dem. Vem var de att bestämma det? Visst hade jag varit kär i K hela min uppväxt, men nu var ju J mer spännande. Min brorsa tjafsade alltid om vilka killar jag umgicks med… så jag sket i honom.

Jag hade kul i Bredäng. Tyckte inte alls att de var speciellt farliga som folk sa. Men samtidigt var det nog lite häftigt att de faktiskt gillade mig trots att de var så himla balla… Ja, det var kanske min motsvarighet till att få känna mig tillhöra nån grupp.

Det ryktades bland alla att jag var kär i J. Vet inte vem som sagt nåt. Jag erkände inte, men sa inte emot heller. Vet inte om han gillade mig… han kom alltid och snackade iallafall.

En nyårsafton var vi där, jag, Helle och Kicki och jag minns att det blev slagsmål och dessa trevliga killar blev plötsligt galna vilddjur som slogs, kanske inte för att döda, men för att skada rejält. Min vän från Bredäng hade dessutom berättat hemska historier om dessa personer och varför hon inte ville umgås med dem. Det handlade om våldtäkter och slagsmål.

Fast jag hade sett att de inte var riktiga vänner tidigare;

Minns att en stor tjej försökte mucka med mig och jag bara tyckte hon var patetisk. Killarna tyckte jag skulle slåss med henne, att jag säkert skulle klå henne. Säkert skulle hon ha mosat mig med ett lillfinger och det var förmodligen det de vill se. De var inte mina vänner.

Jag minns en gång när jag och en kompis inte var välkomna på en fest (hos en tjej som nuförtiden är författare… Lina vet vem hon är) Vi vandrade hela vägen bort mot T-banan. Där såg vi en stor folksamling. Min kompis tog en annan väg. Jag var inte rädd för nåt på den tiden utan gick rakt in bland dem. Det var såklart Bredängarna. Jag kände ju de flesta, men inte alla. Och speciellt inte den sketna lilla killen Julio, som skulle vara nån slags ledare hade jag hört.

De letade efter nån som jag förmodligen kände, men jag blånekade att jag visste var han bodde. Den här lilla ledaren (tror han var Chilenare) började knuffa mig. Och det står alltså typ 30-40 pers runt om. Jag knuffade tillbaks. Hårt så han nästan ramlade. Hade jag varit kille hade han förmodligen slagit sönder mig just då, men det var nån som började garva. (Man knuffar inte Julio). En av “mina polare” förklarade för Julio att jag var okej.

Minns en gång när jag hade en kniv mot halsen. Kommer inte ihåg vem som höll i den. Det var nåt sätt att testa mig. Se vad jag gick för. Jag var inte rädd utan tog helt sonika tag i hans handled och flyttade bort kniven. Hans galna ögon skrämde mig inte. Undrar om jag skrämde honom…

Jag tror att min “inte rädd för nåt”- attityd räddade mig från dem. De gillade mig för att jag inte var rädd för dem. Jag började förstå att de inte var bra att umgås med, men var tvungen att låtsas va deras vän för att såna människor vill man inte ha som ovänner.

Jag tror att de kanske var vän med mig oxå för att kunna komma åt K. De ställde lite frågor om honom och jag ljög. Jag är så bra på att ljuga, på att låstas att jag inte förstår osv. Kunde lura dem att åka nånstans där K skulle va fast han såklart var nån annanstans.

Lite jobbigt var det förstås när det var fest nånstans och enda argumentet festvärden hade för att inte släppa in Bredängarna var att “ni känner ingen här”. “Jorå, vi känner Malin”, sa de och trängde sig på. Det hände flera gånger. Och oftast stal de något. Vi pratar inte om småsaker utan stereoanläggningar och sånt. Dyra grejer.

Tillslut lyckades jag undvika dem helt. Många av dem hamnade sedan ofta på kåken för knivmisshandel (tror nån dödade nån oxå) och våldtäkt…. fast vad vet jag, de kanske sitter och undrar hur de kunde bete sig som idioter på den tiden och är hur trevliga som helst nu. Men jag är tveksam.

Söt var han iallafall, hehe.

Linser och Brillor

Man ska inte ha linser när man e förkyld, det vet ju alla. Fast mina brillor är så trasiga och permanent smutsiga så jag ville inte använda dem.

Så jag hade linser trots förkylningen och det resulterade i att ögonen började svida och rinna. I förrgår blev det alltså glasögon ändå. Jag hade glömt hur jobbigt det var att inte se, men det fick duga.

Så på kvällen brände jag mig på spisen och ryckte till så jag tappade glajjerna i köksgolvet. De sprack mitt itu, precis som en gång förut, fast inte på exakt samma ställe. Jag tejpade ihop dem så gott det gick, men de hängde ner så jag såg ut som en ledsen hund. Blev lite yr oxå.

Igår blev det alltså linser igen. Ögonen var små, röda och glansiga så alla på jobbet trodde att jag hade rökt på:)

Limmade ihop brillorna sen, så nu har jag dem på mig igen. Extra fula med en stor limklump i mitten. Jag har håret utsläppt och låter det hänga lite över ansiktet när det kommer kunder.

Men det var det värt, för nu känns ögonen mycket bättre. Jag ska va linslös imorgon med. På söndag ska jag och Victoria på nån matfestival och de timmarna ska jag nog klara ha linser igen.