Oj oj oj… vilka miserabla liv.
“35 up” är en brittisk dokumentär som följer ett antal personer från att de är sju år. De intervjuas vart sjunde år och har nu alltså blivit 35 år. De flesta ser dock ut att vara mellan 50 och 60 år. Visserligen är detta på åttiotalet, men ändå. Inte bara tant- och gubbkläder utan även tant- och gubbfrisyrer, plufskroppar och trista attityder.
Meningen med filmen var att man skulle se hur olika bakgrunder gav olika chanser i livet. Detltagarna var därför en blandning av fattiga, rika, stadsfolk och lantisar, och så hade de förstås gått på olika sorters skolor.
Som sjuåringar hade dessa människor knappast några visioner eller åsikter, jag tyckte det mest lät som om de repeterade vad föräldrar och lärare hade sagt. En unge som gick på privatskolan tyckte det var bra att skolan var dyr annars skulle “the poor people come rushing in”. Haha.
Sju år senare hade många idéer vad de ville bli när de blev stora och en skulle bestämt bli jockey och en annan ville jobba med rymden. Faktiskt så blev det också så, även fast jockeyn inte “lyckades” men han försökte iallafall. Den andra blev rymdforskare och verkade va en av de få som trivdes med sitt liv.
Som tonåringar var de antingen totalt deppiga eller klagade på samhället.
Jag minns speciellt en kille som tog ett tillfälligt jobb på en korvfabrik, han hade stora visioner om vad han skulle göra med livet. Sju år senare var han kvar på samma arbetsplats och all gnista hade runnit ur honom. Han sa att han trivdes bra på jobbet och hade inga planer på att göra något annat.
I det stora hela var det ingen skillnad mellan personernas olika liv nu vid 35 års ålder. De som ville bli något hade kämpat fram till sitt mål vilken bakgrund de än kommit från. De flesta blev medel-Svensons med något trist jobb som de inte alls tyckte om men ansåg sig ändå ha ett okej liv, eftersom det var så också alla andra i deras omgivning hade det. Det var så det skulle vara, trodde de.
En kille var hemlös vid 28 års ålder och vid 35 levde han på bidrag, men hade bosatt sig i någon barack ute på landet. Där regisserade han lokala teatern och trivdes riktigt bra.
Jag tycker faktiskt inte mer synd om honom än någon av tanterna som satt hemma och var bittra. Han gjorde åtminstone något som han trivdes med.
De som verkade vettigast och gladast var de som hade bra förhållanden. Och rymdforskaren trivdes nog bäst för han var både kär och jobbade med något som han älskade.
Slutsats
- Man kan bli vad man vill om man har visioner och kämpar, oavsett bakgrund.
- Ingen blir lyckligare över att ha mer pengar än nödvändigt.
- Lyckligast är de som gör något de trivs med.
- Bäst är ett kärleksfullt förhållande, men hellre ensam och stark än ett dåligt förhållande.
