En konstig sak…

… är att folk verkar tycka att det är normalt att jobba minst åtta timmar om dagen. En person som har tråkiga arbetsuppgifter, sitter i menigslösa möten dagarna i ända på ett företag som tillverkar skadliga produkter respekteras mer än en som jobbar deltid med något intressant och spenderar resten av dagen med att måla tavlor, lägga pussel eller helt enkelt njuta av livet.

Varför är vi så hjärntvättade?

Är det mer ädelt att bränna ut sig än att tacka nej till övertid?

Man träffar sällan någon som är nöjd med sitt yrke, ändå kliver de ur sängen varje morgon och sitter i bilkö för att ta sig till stället de avskyr. För att de måste? Vem tvingar dem? Vem tvingar mig?

Okej, jag börjar ta mig ur det där. Jag jobbar hellre deltid och bevarar mitt sinne än har pengar. Jag avstår från dyra nöjen och droger. Försöker hålla mig till det allra nödvändigaste. Antar att jag lever ett så kallat ”simpelt liv”.

Ibland vill jag ha mer pengar. Eller, nej, det är inte pengarna jag vill ha, jag vill ha bättre mat, nya kläder utan hål i, och nya glasögon. Och jag vill kunna resa världen runt. Varför ska jag jobba krutet ur mig tills jag blir 65, om jag blir 65, och resa då när jag kanske har värk i hela kroppen eller hjärtfel eller ingen syn kvar?

Jag vill resa nu. Ja, förlåt alla konservativa göra-rätt-för-sig typer, men jag vill faktiskt leva. Tänk på alla deprimerade självmordsbenägna människor här på jorden. Jag tycker inte mest synd om dem, de vet iallafall att något är fel, de har bara inte kommit på än att de kan göra något åt det.

Nej, jag tycker synd om de som flyter på i den här världen och helhjärtat tror att de faktiskt gör något viktigt.

Jag minns förra sommaren när jag åt middag med några tjejer från grundskolan. Alla utom jag hade barn, så det blev en hel del barnsnack. Det som de flesta oroade sig över var ifall deras ungar skulle få bra betyg.

Jag höll på att sätta maten i halsen. Jag sa att betyg är ju bara en siffra som en lärare sätter och som allt för ofta påverkas av hur läraren känner för den eleven. Viktigare är väl ändå att barnen lär sig att tänka själva och behandla andra och sig själva med respekt. Att de har självförtroende och passion för det de gör.

Jag trodde helt ärligt att de skulle hålla med mig, att det bara var något de inte tänkt på ännu. Men, nej de bara stirrade på mig som om det var jag som var galen.

Hur ska samhället förändras till något bättre när alla fortsätter i samma mönster.

Jaja, jag ska iallafall inte dras tillbaks till helveteslivet. Jag ska komma på ett sätt att jobba så lite som möjligt för så mycket pengar som möjligt, resa runt världen och ha ett underbart liv.