Ormar och Sköldpaddor

Vi drog ut på en lång hajk i bergen i väst. Det finns miljarder med stigar där. Som tur finns det lite skyltar här och var som talar om vilken stig man är på och hur långt det är till nästa. Varningskyltar för bergslejon och skallerormar som vanligt.

Vi vandrade genom en flod, alltså en torr sådan, och plötsligt såg jag en sköldpadda. Han bara låg där och vi döpte honom till Orvar. Plötsligt slog det oss att han nog var död. Benen och huvudet var bara halvvägs ute ur skalet och han blinkade inte ens när jag blåste på honom. Lite vatten hälldes framför honom, vi tänkte att han kanske var uttorkad. Inte en min rördes.

Sköldpadda

Då kastade Paul en liten sten på skalet ochh hoppsan, då reagerade han minsann. Jag tog en pinne och lyfte upp honom lite för jag tänkta att han kanske låg i kläm och inte kunde flytta på sig. Men han verkade må bra. Han kanske bara vilade. Eller helt enkelt spelade död så vi skulle dra nångång. Dessa jobbiga människor.

Uppe på toppen av berget hittade vi en bäck med vatten i och en stor rund tank fylld med röda fiskar. Hmmm. Ingen skylt så vi förstod inte riktigt vad det var. Där träffade vi en liten tusenfoting.

Tusenfoting

Monsunregnet härjade över stan och det var rätt häftigt att se från berget.

Monsunregn över Tucson

Medans vi gick där och beundrade utsikten såg jag något som rörde sig i ögonvrån. Det var vid Pauls fot och jag tänkte att det nog var en sten, men nej å nej, det var en skallerorm. En livs levande livsfarlig skallerorm som Paul nuddade med hälen.

Jag vet inte riktigt vad jag fick fram för ljud, det var rött osammanhängande och Paul fattade ingenting. “Spring” skrek jag tillslut och pekade. Med höga knän och falsettskrik tog han sig bort från döden.

Jag, som är lite galen, gick fram och tog kort. Sen smög jag runt och tog kort framifrån oxå. Han bara låg där ihopringlad med sina diamanter på ryggen.

Skallerorm

Vi slutade titta på regnet och koncentrerade oss på marken.

Diskuterade vad som egentligen händer om man blir biten av en skallerorm och kom fram till att vi egentligen inte visste. Bara att det var viktigt att ta sig till sjukhuset fort som fan. Jag hade alltså fått tagit Paul på ryggen och sprungit en och en halv timme nerför stenbelagda stigar till bilen och sen speedat och kört mot rött tio gånger och stanna cid nån mack och fråga efter närmsta sjukhus. Oj vilken scen jag målade upp i huvudet.

Iallafall så såg vi en till orm sen. Han var liten och söt och rädd för mig och kameran. Tror inte han var lika giftig men man vet ju aldrig.

En annan orm

Sen hände en annan underbar sak; en ökenhare med gigantiska öron, hoppade i sakta lunk framför oss. Vi tog ett antal bilder men de blev ganska suddiga. Han stannade och väntade på oss då och då. Av nån anldening tappade vi bort honom och gick vänster in i en torr flod. Efter ett tag blev det svårt att gå så vi vände. Och vem sitter i korsningen om inte Harry Hare?

ökenhare

Och så hoppade han vidare tills vi kom ut på stigen vi letade efter. Där satt han bara en meter ifrån oss några långa sekunder för att tillslut hoppa iväg. Snacka om vägvisare.

Det var ett äventyr vi sent ska glömma och underbart att vi fick så många foton.

Jag läste lite om skallerormar och tror att det var en “Mojave”. Typ den giftigaste och aggresivaste skallerormen. Giftet ger nervskador och man kan dö! Huga! Vi ska npg skaffa oss höga kängor innan vi vågar oss ut igen.