Vilken dag! Jag började 8 och var totalt dödstrött pga sömnbrist under mesta delen av veckan. Sitter uppe för länge om kvällarna… Det var en ganska lugn dag på jobbet faktiskt, eller, vi hade mycket o göra, men inget gick åt helvete och inga kunder var jobbiga.
Al på jobbet, indianen, sa att jag hade en hemlig beundrare på Trader Joes (mataffären bredvid mitt jobb där jag handlar frukt på rasten). Det är ju alltid kul, så länge de inte bjuder ut en eller nåt. Det värsta var att Al sa att han hade sagt till killen att han själv skulle bjudit ut mig på middag om han var 20 år yngre. Eh! Vi svenskar har nog svårt för sånt där, eller är det bara jag?
Alltså han sa det utan att stöta på mig… som om det är helt normalt att säga nåt sånt. Jag visste inte vad jag skulle svara. Typ låtsades som jag inte riktigt hörde. Jag gillar ju Al, men inte på det sättet. Han e schysst och cool, fan han e ju Yaqui-indian, bara det gör ju honom skitintressant. Han e lite smått tandlös och han pratar för sig själv. Alltså ordentligt. Någon dag måste jag fråga vem det är han pratar med. Det är som om han har ett spöke bredvid sig…en egen värld med egna vänner eller nåt.
Tänkte nästan säga till honom att åldern inte spelar nån roll. Alltså, han ser ju faktiskt bra ut, har fina ögon och så och varför bry sig om åldern om man gillar någon. Fast jag sa inget för då kanske han skulle få för sig att jag var intresserad.
Undrar om jag skulle gått ut med honom om han var 20 år yngre? Inte om han bjöd ut mig på just middag…
Sen var jag ju tvungen att gå till Trader Joes för att kolla vem det var… han satt i första kassan sa Al. Det var den killen som jag misstänkte, han som skämdes som fan när han blandade ihop Sverige och Schweiz, och som alltid säger nåt fånigt. Skitblyg förmodligen. Han ser kanske bra ut, men för mig kommer skönhet inifrån. Självsäkerhet och smarthet. Antagligen därför jag inte går och tycker att alla e så himla snygga, för jag måste lära känna dom först. För det mesta.
Han frågade om jag var “all set for the weekend” och jag svarade “I guess…” trodde ju han menade maten jag handlade, men kom på sen att han faktiskt frågade vad jag skulle göra i helgen. Haha, stackarn, undrar om han försökte bjuda ut mig. Bara han inte frågar om han får bjuda på middag.
Alltså, nu har ju jag redan en kille och är fortfarande kär i honom och skiter väl egentligen i om nån bjuder ut mig eller inte.
Men liksom… varför bjuder folk alltid ut folk på middag? Har de ingen fantasi? Det är min första tanke. Men å andra sidan kanske killen bara är nervös och tror att det är det han “ska” göra, så om jag gillade killen skulle jag nog ge honom en chans ändå.
Men det här med middag… Om jag inte är intresserad av honom så känns det urfånigt att genomlida en middag som stackarn dessutom vill betala för. Om jag är intresserad är jag för nervös och spiller och det fastnar mat i tänderna. Och vem fan vill prata med mat i munnen. Råka spotta små matbitar på den andres tallrik. Spruta dricka genom näsan… ja alla tänkbara klantigheter skulle säkert hända.
Och är man dessutom allergisk som jag och råkar få i sig gluten är det inte speciellt kul att behöva avbryta middagen och gå på toa. Ursäkta, jag ska bara spreja toan, jag kommer snart.
Det allra värsta är när de bjuder ut en på en dyr fin restaurang. Man ska sitta där med vin och levande ljus. Jag är så inte-imponerad. För mig betyder det bara att han inte har något att erbjuda av sig själv utan, måste fejka en cool kille via en dyr restaurang. Och vem vill sitta o drunka i någons ögon innan man vet om man vill ha människan eller inte?
Tacka vet jag min älskling och vår första dejt. Han kom och hämtade mig i sin gamla skitiga bil och vi drog till en park uppe i bergen och satt och snackade. Det var sån han var “take it or leave it”. Ingen fasad här inte.
Och när vi hade lärt känna varann och blev lite hungriga var det fullt naturligt och dra och käka någonstans tillsammans. Tror vi splittade notan…
Killar verkar tro att de måste vara så speciella för att få en tjej, att de måste imponera på henne. Bara var er själva för sjutton.
Jag skulle mycket hellre gå ut med en kille som frågar om jag har lust o spela lite baseboll eller gå en promenad (inte i månskenet) nån dag än någon som frågar om vi ska gå på bio.
Är det bara jag som tänker såhär???
Sött med beundraren!
Jag håller med angående dina dejtfunderingar. Vad är det med mat överhuvudtaget som dejtaktivitet? Gränsen går vid fika..det är okej, men inte middag. Jag får alltid magknip, blir slö eller nödig om mat är involverat.
Tacka vet jag bowling eller promenaddejter!
Du och jag är nog lite grabbiga också….kan ju vara en förklaring. “Vanliga” pimpinetta tjejer skulle nog gå i taket om inte trerättersmiddagen dukades fram på bordet.
Kram på dig!
Okej här kommer ett inlägg från DNs nätdejtingexpert *asgarv*
Jag håller helt med. Skit i trerätters och kör på något annat. En fika, en promenad, gå på loppis etc. Bara det finns utrymme att lära känna varandra under tiden.
Lite synd egentligen att du inte är singel, för det hade varit MYCKET intressant att få lite inblick i den amerikanska dejtingkulturen. Har fått för mig att den är rejält annorlunda än vår.
Tack Virre och Lina!!! Trodde ett tag att jag var onormal!
Kanske skulle jag gå på dejt ändå, haha, som ren undersökning. Fan, paul e ju på turne:)
Nej jag röstar också på att vi är normala. Jag blir i och för sig gärna utbjuden på middag (om jag får betala halva notan) men helst inte första dejten. En kaffe, eller te, för min del är bästa dejten. Man måste kunna dra liksom om det blir för hemskt. Bio är pissigt första gången för man kan inte snacka med varandra och så sitter jag bara och nojjar för att det ska bli för intimt, hålla-handen-försök eller nåt när man inte ens känner dem! Promenad och glass är också bra annars.