Vem är jag?

Ja vem sjutton är jag egentligen? Det undrar jag flera gånger i veckan.

Malin var namnet och jag är uppvuxen i en av Stockholms söderförorter. Jag tycker om att lära mig nya saker och ta del av andras upplevelser. Man behöver inte vara eller tycka som mig för att vara min vän. Visst är det skönt att man har några att dela uppfattningar och åsikter med, men lika intressant är det väl att lära känna folk som tänker på ett helt annat sätt än sig själv?

Jag är ganska blyg innan man lär känna mig. Jag är inte den som tar kontakt direkt. Jag kan nog uppfattas som en sån som inte bryr sig om andra, men det är ganska fel. Jag skulle gärna umgås med folk bara de ber mig. Tro bara inte att jag ska ta första steget.

Jag är ganska teknisk av mig. Inte för att teknik är mitt stora intresse, utan bara enkelt och naturligt. Jag brukar kunna lösa de flesta tekniska mysterier både hemma och på arbetsplatser och har alltid haft lätt för matte.

Men jag är mer intresserad av naturen och hur människan och världen funkar. Både fysiskt och psykiskt och allt vad det heter. Tycker om att analysera mitt eget liv och säkert andras oxå. Man lär sig något nytt varje dag. Tycker om att läsa om och tänka på saker som man egentligen inte vet. Som vad som händer när man dör. Tycker om att jämföra religioner, även fast jag själv knappast är troende. Jag är nog lite filosofiskt lagd.

Jag är punk utan att vara punkare och med det menar jag att jag är ganska radikal och lever inte direkt med samhället, mer än vad jag måste för att överleva i denna värld. Jag behöver ingen tuppkam eller säkerhetsnål för att bevisa vad jag står för. Dessutom har även punken blivit mainstream och man är ingen ”riktig” punkare om man inte lyssnar på ”rätt” punkmusik och har rätt kläder från hot topic. Och då är ju knappast punken punk längre. Då går den ju emot allt det den stod för från början.

Jag är anarkist. Och detta är ett missförstått ämne. Jag pissar inte på gatan eller kör mot rött eller ockuperar någons trädgård bara för att jag tycker att man ska få göra vad man vill. Jag litar på det sunda förnuftet och naturens lagar. Se på djuren. De lever i fred tills de ska äta. Käkar upp något annat djur och sen är det fred igen. Ingen äger marken, men de har sina revir.

Folk säger att jag drömmer om en utopi. Att det inte kan finnas ett samhälle utan lagar, att det inte funkar. Visst, skulle vi ta bort alla lagar över en natt så skulle folk säkert dra ut och göra allt möjligt brottsligt bara för att de kunde. Det är som att riva järnridån. Men om det sker långsamt. Långsamt tillbaks till där vi började.

Regler kan fortfarande finnas… några få regler inom ett litet område.

Kanske ett samhälle inte kan fungera utan lagar. Inte den typ av samhälle vi har nu…Dags för något nytt? Vi provade detta och det funkade inte.

Ja nu blev det mycket… nästan som ett inlägg, haha, men det är väl sån jag är!

Jo, just det, jag gjorde ett mumindalstest och blev ”Lilla My”. En person som ofta säger rakt ut vad de tycker och tänker och därför sårar andra utan att mena det. Japp, där har ni mig. Jag menar dock oftast väl:)